Detta är ett blogginlägg

St. Olofs kyrkoruin St. Olofs kyrkoruin

Så har man gått ett halvt liv och trott att Birka var Sveriges första stad. Det är vad de påstår på sin hemsida också men det är fel fel fel som Brasse skulle ha sagt i "Fem myror är fler än fyra elefanter."

"Birka var aldrig någon stad utan en handelsplats," berättar kvinnan på Mamsell Maria Margaretas, godisaffären på Stora Gatan när jag var där och köpte fruktmarmelad.

Stora Gatan det är huvudstråket, med samma dragning som för tusen år sedan. Sigtuna är smockfull av historia och inne på museet har de hörn och väggar med "Här finns rum för mer som vi inte vet än" skyltar för det finns så mycket kvar i marken att det enda som behövs är ett ordentligt ösregn för att järnbitar ska kika fram.

Mälardalsleden

Sigtuna kunde ha varit ett vilohem för fåglar. Kanadagässen har sina ungar nu, de går i par på alla bryggor nere vid Mälaren och änder sover vid minigolfbanan.

Tog en tur längs Mälardalsleden det första jag gjorde, krafsade ner en skiss av ett pilträd i anteckningsboken och önskade att jag var 12 år igen. För när man såg de där mäktiga träden nere vid vattnet så kliade det åtminstone i mina händer och fötter efter att få klänga runt i dem som en apa.

När vi bodde i Gävle (andra omgången) så hade vi ett riktigt toppenträd som gjort för att klättra i bara ett stenkast från vår gata. Där brukade jag slå mig till ro som liten med en bok och fickan full av choklad. För det finns inga bättre ställen att läsa på än uppe i träd, tro mig! Det skulle i så fall vara hustak.

Satte mig och skrev - inte uppe i ett träd men borta på Strandvillans Café. Där, i berättelsen, får de klättra desto mer. Är inne på tredje delen av tre nu och det känns allt bra konstigt att tredje sommaren med bloggen redan är här.

Har besökt Vimmerby och Möja, Sjötorp och Gränna, Tomelilla, Ystad och Arjeplog. Och så en handfull endagsutflykter inom eller strax utanför Stockholm.

När jag berättar om bloggen, att jag reser bort för att skriva på olika platser runt om i landet, är de flesta positiva. En del väldigt positiva. Men så var det en kompis som blev i det närmaste förbluffad. Resa? Inom Sverige? Det hade hon inte ens tänkt på att man kunde göra på sin semester. Hon var nog positiv på sätt och vis men jag tror inte hon tycker vi har så värst mycket att komma med. Åtminstone inte tillräckligt för att det skulle vara värt att lägga respengar på det.

St. Olofs kyrkoruin, byggd på 1100-talet. Staden var kristen och grundades av Kung Erik Segersäll 970 e. Kr.
Av de sju stenkyrkor som fanns här under Medeltiden finns tre ruiner bevarade. St. Per, St. Lars och St. Olof. St. Per är under renovering men i St. Olof, som också är den största av dem, hålls gudstjänster då och då och här kan du gifta dig om du vill.
St. Lars kyrkoruin, också byggd på 1100-talet. Användes fram till reformationen då den lämnades att förfalla tillsammans med de andra stenkyrkorna.

Och visst, jag gillar utlandsresor lika mycket som någon annan – vi far till Spanien nu i augusti – men bara för att man älskar pistageglass betyder ju inte det att man inte kan vilja ha choklad då och då.

Fast visst, kanske hade jag tänkt mer som hon om jag hade haft annorlunda resvanor som liten. Den här kompisen, hon hade åkt på solsemester varje år sen hon var fem. Svenska städer hade hon knappt sett något av, sa hon.

Men min familj var rätt fattig när jag var liten. Åtminstone så pass att vi aldrig hade råd att åka utomlands. Så när det var sommar gjorde vi bilutflykter istället. Vi åkte till havet ute vid Rotsidan och åt den godaste rökta sik man kan tänka sig. Vi åkte till Vänern när vi hade vägarna förbi Lidköping och pappa lärde oss om porslinsfabriken. Andra dagar blev det minnestenen på Häxberget i Torsåker där jag fick lära mig mer om häxprocesserna, Göta Kanal blev det också och Falu Koppargruva, Siljan runt på en tank.

Och så stugan förstås, hemma i Ångermanland där vi var ute och lekte jämt och gick i skog och mark och plockade hjortron och svamp och blåbär.

Runsten utanför Sigtuna Museum. Sigtuna har flest runstenar i hela världen. Det finns  mellan 15-25 st bara här och 170 om man räknar hela kommun.
Runstenarna restes framför allt under 1000-talet, på ställen där man var säker på att folk skulle se dem. Oftast var det till minne av någon men de kunde också berätta om resor. De här runstenarna ingår i Sigtuna Museums samling.
Runsten intill St. Lars kyrkoruin. De flesta runstenarna i Sigtuna var kristna och inskriptionen avslutades ofta med en bön. "Gud, hjälp hans ande."

Det där sådde en resglädje i mig som, även om det låg vilande under tonåren när det var mycket annat som hände, blommade ut desto mer efter 25. Så även om jag har råd att åka utomlands idag och gör det lite då och då så har jag en lång önskelista på platser och städer som jag vill se här hemma också. En riktig bucketlist är det med sånt som ”simma i 10 av Sveriges största sjöar” och ”Besöka samtliga landskap.”

Jag kände en tant en gång som glatt berättade för mig att när hon var ung så var det bästa hon visste att köra bil. Så varje sommar och så fort hon fick chansen bilade hon runt i både Sverige och Europa. När jag kom till henne satt hon ofta med en urgammal kartbok from Sovjets dagar allra minst uppslagen över knät och följde rutterna hon tagit med fingret och kom ihåg alla städer och länder hon hade varit i.

Sigtuna Rådhus, Sveriges minsta rådhus, ritat av borgmästare Erik Kihlman på 1740-talet.
Stora gatan. Sigtuna var ett nav för handel på sin tid och det var också här de första mynten tillverkades. Sigtuna kan skryta med många ”första”. Det första kvinnliga helgonet - Sankta Anna. De första stenkyrkorna. Den första telegrafstolen – fast det var förstås långt senare.

Jag köpte en ny kartbok åt henne innan hon flyttade. En sån där med röda pärmar och guldskrift som på en bibel och på sista tiden märker jag att jag har tagit efter det där. Att sitta med näsan i kartböcker. Bara det att jag drömmer mig bort till städer jag vill besöka och saker jag vill se.

Det är ju lite det som den här bloggen har gått ut på hela tiden. Att skriva och att uppleva saker, äta gott och njuta och bara göra sånt som är kul. En rätt simpel levnadsfilosofi egentligen som jag skulle vilja anamma hela tiden, alla dagar. Tror den enda gången sen jag var liten som jag riktigt lever i nuet är just under sådana resor. Att bara släppa alla krav och leva just här och just nu. Denna dagen – ett liv. Ja, ni fattar.

Klockstapeln uppe på Klockbacken. (Återskapad). Klockstapeln från 1608 brann ner 2016.
Har du bil så finns det också fem 1100- 1600- och 1700-talsslott runtom i kommunen värt ett besök. Skoklosters slott, Rosersbergs slott, Skånelaholms slott, Steninge slott och Wenngarns slott. Den som vill se Gunnar Ekelöfs hus behöver bara följa Mälardalsleden.
Gröna Ladan, Sigtunas biograf
M/S Havsörnen vid Sigtuna Gästhamn. Tar dig på tur genom Mälarens skärgård från maj-december. Har du SL-kort åter du gratis hela vägen med tåg och buss. Jag kan rekommendera Sigtuna Museum inte bara för deras utställningar utan också för att de erbjuder förvaringsboxar en trappa ner där du kan låsa in din väska.

Förresten, en sak till som folk har haft tankar om det är det här att resa solo. En kompis, en annan den här gången, sa att även om hon på sätt och vis skulle vilja göra samma sak som jag så skulle hon inte känna sig bekväm med att resa ensam.

Och i början, under de första resorna, var jag precis lika nervös. Det kändes skämmigt. Nästan så man ville texta på en skylt och hålla upp när man gick förbi alla par och barnfamiljer så de visste att: “Jo, jag har vänner!”

Men precis som med allting annat så blir man mer luttrad ju mer man håller på med det. Jag har aldrig haft nånting emot mitt eget sällskap och soloresandet är väldigt medvetet valt. För om man reser bort just för att skriva så funkar det dåligt om man reser ihop med någon som inte gör det. För antingen riskerar du bli fruktansvärt osocial eller också blir det inget skrivet över huvud taget.

Sigtuna Museum har en unik samling av arkeologiska fynd från sen vikingatid till tidig medeltid.
Utställningsrummet "Flytt och resa", berättar om människorna som kommit hit under olika tider och om hur de har färdats.
SAS-uniformer 1946-1999.

Då när jag var på Möja, första sommaren, så bodde det en äldre man på samma vandrarhem och det visade sig att vi gjorde precis samma sak. Reste runt och skrev om det på våra i det närmaste nyfödda bloggar.  Hans hette songsoffreedom och han berättade för mig att den var hans sätt att låta familj och vänner veta vad han höll på med när han var ute och for. Han reste runt jorden och var bara i Stockholms skärgård över dagen och jag kommer ihåg att jag tänkte att det skulle jag också vilja. Göra bloggen internationell.

Men även om den tanken fortfarande är lockande och kanske jag gör det en dag så vore det faktiskt häftigt att låta bloggen vara helt och hållet inrikes. Mer utmanande. Att besöka alla uppenbara guldkorn och "platser du måste se innan du dör" men också framför allt de städer och orter som är mer otippade vid första ögonkastet. För sådana bloggar finns det mycket mycket färre av och dessutom kan jag själv knappt kan bärga mig tills jag får ta reda på vad vi har att komma med.

För det har vi.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln