Jersilds tre tredjedelar (Arjeplog)

Arjeplogs Viltbutik & Kafé

Höststormarna viner över Arjeplog. Om en vecka ska det bli snö men än har träden kvar det mesta av sina färger. 90 mil norr om Stockholm - senast jag var så här långt upp var i gymnasiet när vi åkte till Piteå Havsbad på skolresa.

Det är väldigt tomt här nu, mittemellan turistsäsongerna, också för en glesbefolkad ort med färre än 2000 invånare.

“Många hålls ute till skogs," berättar de  på Silvermuseet. "Älg- och ripjakten, vet du."

Kyrkvägen

Arjeplog ligger i Norrbotten, inklämt mellan två sjöar. Hornavan och Uddjaure. Vattnet är så rent att man kan kupa handen och dricka av det. Det har funnits liv här i 10 000 år, ända sedan fångstkulturerna på stenåldern och polcirkeln skär rakt genom kommunen.

Tre veckor från mitten av juni är det som solen aldrig riktigt sjunker under horisonten och det får mig att tänka på en historia jag hörde om ett gift par som for på semester till "Midnattssolens land" och sedan klagade för resebyrån:

"Vad då midnattssol? Det var ju precis samma sol som vi ser hemma!"

Men också med precis samma sol som hemma är det bedövande vackert (och kallt!) här i västra Lappland och överhuvudtaget har Arjeplog väckt många minnen till liv. Av mitt eget norrland, som känns väldigt söderut i jämförelse.

Minnen och fragment av pimpelfiske, skoterresor över isen, Äskja kvartsgruva utanför Ullånger med klassen. Lingonplockning i för stora gummistövlar.

Hornavan, Sverige djupaste sjö där arjeplogborna får sitt dricksvatten. Sammanlagt har kommunen 8727 sjöar vilket gör den till den sjötätaste kommunen i hela landet Hornavan, Sverige djupaste sjö där arjeplogborna får sitt dricksvatten. Sammanlagt har kommunen 8727 sjöar vilket gör den till den sjötätaste kommunen i hela landet

Sedan hösten 2017 ordnas berättarkaféer här i stan. Det är ett slags skrivarcirkel fast för muntligt berättande och har varit väldigt populärt ända från starten. Hade varit roligt att få komma och lyssna men tyvärr var det inget sånt inbokat just den här septemberveckan.

Istället skrev jag  desto mer på Arjeplogs Viltbutik och Kafé. Där säljer de renfällar och silversmide bland annat och deras varma äppelkaka passade bra efter iskylan utomhus. Vågade mig till och med på "Kaffetåren" trots att jag inte alls är någon kaffemänniska och kolsvart kaffe till på köpet. Men kul att ha prövat.

Kaffetåren. Svart kokkaffe som serveras tillsammans med torrkött, rentunga och kaffeost som du doppar direkt i koppen. Vänta tills fettet pärlar sig på ytan och sedan är det bara att dricka

Skriver båthusscenen just nu. "Urscenen" på det viset att det var den allra första idén eller glimten som fick mig att börja skriva just den här berättelsen.

Jag har pratat om det förut, under bloggresan till Vimmerby förra sommarn. Om hur nyfikenhet kan vara en drivfjäder för skrivandet. Kommer ihåg att jag undrade, i det där allra första inlägget, varför de två barnen (den tredje klev helt sonika ut ur historien) tyckte så illa om varandra och varför de satt där i båthuset och pratade i så fall.

Nu vet jag det och för varje gång jag sätter mig ner och skriver så lär jag mig ännu lite mer. Om deras värld och människorna som befolkar den. Det är ett slags magi som jag aldrig kommer att tröttna på, hur gammal jag än blir.

Doktorsgården. "Lappmarksdoktorn" Einar Wallquist (1896-1985) var lite av en Arjeplogs Leonardo da Vinci. Han sysslade med allt. Till yrket var han provinsialläkare men också författare, konstnär, fotograf, illustratör. Hans skildringar av Arjeplog och sin läkargärning i "Kan doktorn komma?" (1935) och de 25-tal böcker som följde blev omåttligt populära. Han målade gärna akvareller av det skiftande landskapet och skisser av patienter under sina sjukbesök. Dessutom skrev han kulturhistorisk- och medicinsk facklitteratur och hade ett nära band till bygdens folk
Silvermuseet, grundat 1965 av Einar Wallquist som också var chef där fram till sin död. Samlingen av samiskt silver och konsthantverk som han skänkte till Arjeplog är den största i världen

Jag tror att alla som skriver, i någon mån också samlar. Man lånar ur verkligheten, vissa mer än andra. Det kan vara allt från små detaljer som vilka krukväxter det står i fönstret, till stora, omvälvande trauman som färgar ett helt författarskap.

Barbro Lindgren har lite skämtsamt berättat att hon inte behövde hitta på särskilt mycket när hon skrev "Loranga, Masarin och Dartanjang" (1969) och att hon helt oförtjänt ansetts vara fantasifull för att det i den boken finns en hoper urblekta tigrar, en sängätande giraff m.m. Hon brukade smyga på sin man Bo och deras två söner när de lekte och tävlade och inte minst på pojkarnas farfar som bodde hos dem i perioder.

Gården där böckerna om Loranga utspelas var deras egen. Bassängen också som låg, inte på garagetaket, men bakom huset. Att Loranga bär tehuva kom sig av att värmen i Lindgrens bil pajade så Bo var tvungen att bära tehuva till jobbet den dagen och att han gärna sprang upp om nätterna för att måla om något av rummen och alla möblerna där i grönt eller rött det var också något som Masarins pappa fick göra.

Hon plockade helt enkelt ut godbitar ur verkligheten och vävde in det i sin fantasivärld.

Samisk silverkrage, skedar och skopor tillverkade under 1800- och 1900-talen. Silvet berättar släktkrönikor i och med att det gick i arv och silvret i högtidsdräkten visade på framgång i renskötsel och handel
Interiör från kök i nybyggarhem på 30-talet, Silvermuseet
J. A. Perssons prissamling

Det var P. C. Jersild som sade att en bra roman består av en tredjedel “upplevt”, en tredjedel “läst” och en tredjedel “påhittat”.

Skriver du ditt liv, rubb och stubb bara rakt upp och ner blir det sällan bra, då ska du vara jäkligt bra i så fall. Fråga vilken förläggare som helst. Att skriva väl är att skriva ur hjärtat men också att göra ett urval. Att hitta kärnan och avgöra vad som är relevant för en större allmänhet och vad som är intressant bara för en själv och de närmaste. (Inte för att det är lätt alla gånger.)

Arjeplogs kyrka, byggd 1641
Renar i vägrenen. I skogarna finns också gott om björn, lodjur, varg och järv
Uddjaure. När sjöarna häromkring frusit används många av dem för att vintertesta bilar och Arjeplog blir ett centrum för fordonstillverkare världen över

Jag skulle inte vilja skriva en helt igenom självbiografisk roman. Dels för att det som sagt inte skulle bli tillräckligt intressant, ens för mig själv en gång. Men ännu mer därför att jag tycker det låser en som författare; att känna att man måste säga sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen.

De självbiografiska stråken finns där bland sidorna. I händelser och detaljer, repliker och omgivningar och i människorna också. Men för mig ligger mycket av tjusningen med skrivandet just i att använda sin fantasi också.

Och få fram berättelsens egen sanning.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln