Vägen till bokens hjärta går genom magen (Gränna)

Utsikt över Vättern från Kaffestugan på Grännaberget Utsikt över Vättern från Kaffestugan på Grännaberget

Vättern, Europas femte största sjö, är känd för sitt kalla vatten. Men kokheta majdagar och junidagar och julidagar har gjort sjön helt underbar att bada i.

Det var vad vi gjorde dagarna i ända hemma i Ångermanland. Sjön i min gamla barndomsby var ingen badsjö från början. Det var farmor som först började simma där för många år sen. Lugnt och värdigt tvärsöver sjön och tillbaka igen. När jag var liten var den sjön full med hästiglar men det var ingenting som vi barn brydde oss om. Vi simmade och dök från den smala bryggan och snorklade efter gäddor som det fanns gott om i vassen.

I Vättern finns det gott om signalkräftor och där är fritt kräftfiske delar av året. Stan ligger precis vid foten av Grännaberget vilket känns i bena uppför de brantaste gatorna och var du än står så syns Vättern med Visingsö mitt i och Västergötland där på andra sidan.

Visingsborg. Greven Per Brahe den yngres slott. Grundat på 1570-talet. Brann ner 1718
Visingsborg. Greven Per Brahe den yngres slott. Grundat på 1570-talet. Brann ner 1718
Under sina sista dagar användes Visingsborg som fängelse för krigsfångar Under sina sista dagar användes Visingsborg som fängelse för krigsfångar




Enligt legenden kom ön till när jätten Vist lade ut en grästuva åt makan sin att kliva på och där kan man besöka ruinerna efter det gamla Visingsborg. Och så ekskogen förstås. Med över 300 000 träd som planterades på 1830-talet för att trygga svenska flottans framtida behov av virke.

Det är roligt att vara tillbaka i Småland som snabbt blivit ett av mina favoritlandskap. Gränna och Visingsö var ett gammalt grevskap från början och är verkligen sprängfyllt med historia, inte bara polkagrisar.

Men nog märks det var man är någonstans. Amalia Eriksson, polkagrisens moder, har sin egen bronsstaty i Södra parken. Hon lanserade sitt rödvitrandiga godis 1859 och kokerierna i Gränna idag finns vart du än vänder dig, med allt från fruktkarameller och polkagrisstänger till knäckparaplyer och jätteklubbor.

Polkagrisbagarna här håller förresten på och ansöker om att få den klassiska polkagrisstången ursprungsmärkt.

Sveriges största ekskog, Visingsö
Sveriges största ekskog, Visingsö
Stora silvergranen, 39 meter hög och fyra meter i omkrets. Visingsö Stora silvergranen, 39 meter hög och fyra meter i omkrets. Visingsö

Fyra dar är egentligen för lite för att hinna se allt här. Men det har varit grått och blött och hett större delen av tiden så det var ändå skönt att komma under tak och vila fötterna då och då vid någon av restaurangerna nere i hamnen. Att få njuta av deras abborre och sik och bara skriva.

Närmar mig mitten av första utkastet på min ännu titellösa Höga Kustenskildring. Skrivandet tar tid (och måste få ta tid) för mig. När jag hör om författare (skribenter, skrivande människor, vad du vill) som spottar ur sig manus som en levande laserskrivare så tänker jag jämt Hur göör du, människa?

Brahegatan, Gränna
Brahegatan, Gränna

Alla som skriver har ju sin metod. Sitt sätt att närma sig en berättelse och omvandla de där tankarna och idéerna och känslorna till skriven text. Och då är det populärt att dela in författare i två grupper. ”Plotter” och ”pantser”.

En plotter är, som namnet hintar, en person som planerar sin berättelse i förväg. Det kan vara genom tankekartor, post it-lappar, i stora drag eller på detaljnivå som man sammanfattar berättelsen från början till slut innan man sätter i gång med själva skrivandet. J. K. Rowling är en plotter och det är John Grisham också.

En pantser däremot kastar sig rätt in i berättelsen utan att på förhand veta hur det ska gå. Är du en sån skriver du “by the seat of your pants” och låter berättelsen överraska dig var gång du sätter dig ner med texten. Till den skaran hör författare som Stephen King och Margaret Atwood.

Man kan kalla det för att vara antingen en planerande eller en intuitiv författare. Och även om förespråkare för det ena eller andra lägret kan vara och har varit hårda i sina uttalanden om vad som är det bästa sättet så är ju sanningen den att det inte finns något rätt eller fel svar.

S. A. Andrée. Ingenjör och initiativtagare till polarexpeditionen 1897 med luftballong. I bakgrunden tillsammans med färdkamraterna Nils Strindberg och Knut Frænkel. Polarcenter, Grenna Museum S. A. Andrée. Ingenjör och initiativtagare till polarexpeditionen 1897 med luftballong. I bakgrunden tillsammans med färdkamraterna Nils Strindberg och Knut Frænkel. Polarcenter, Grenna Museum

Själv är jag en plotter mer än en pantser men för mig kompletterar de där båda ytterligheterna varandra och är precis lika nödvändiga.

Jag skriver synopsis för hand i en skrivbok sida vid sida med själva berättelsen. Både för att inte glömma någonting och för att det är det i särklass bästa sättet (för mig) att vaska fram handlingen på och lära känna berättelsen i alla dess skrymslen och vrår.

Det är brainstorming scen för scen, kapitel för kapitel, numrerat och utmärkt med olikfärgade små post-its så att det går att slå upp i det.

Synopsin blir som en slags encyclopedia eller vägkarta över den egna berättelsen och är oftast inte helt och hållet klar förrän manuset också är det.

Samtidigt försöker jag också lyssna på berättelsen och karaktärerna särskilt när jag skriver ren text och släpper planeringen (oavsett hur noggrann den var eller hur mycket tid den tog att skriva) om den av en eller annan anledning inte funkar i praktiken.

Rasmus kvarn i Röttle by, söder om Gränna. Här mals det fortfarande mjöl om somrarna Rasmus kvarn i Röttle by, söder om Gränna. Här mals det fortfarande mjöl om somrarna
Röttle by är en kvarnby från medeltiden och ligger i Västanå naturreservat
Röttle by är en kvarnby från medeltiden och ligger i Västanå naturreservat

Som författaren David Morell (en pantser) sa:

“I like to think of the book as being an adventure. I have this mantra which says, ‘Serve the story, listen to the story.’ And often the story knows better than I do what it wants to be.”

Samtidigt skulle jag trassla in mig något enormt och hamna i en återvändsgränd efter 50 sidor utan en detaljerad synopsis. (Det har förresten redan hänt en gång.)

I slutänden är det magkänslan som styr. Både när det gäller den rena texten och synopsis. Den vet alltid när något skaver, även då lösningen på hur jag ska få det att sluta skava inte är uppenbar än.

Man kan se det lite som att köra bil, där själva berättelsen utgör motorn, planeringen är däcken och magkänslan ratten.

Alla tre behövs för att ta sig framåt och vidare, utan att hamna i diket.

Solnedgång över Gränna Solnedgång över Gränna

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln