Och inspirationen då? (Tomelilla och Ystad)

Hasse & Tagemuseet, Tomelilla Hasse & Tagemuseet, Tomelilla

Edvard Persson sjöng om det. Fritiof Nilsson Piraten skrev om det. Hasse och Tage filmade det.

Skåne återupptäcks ständigt i konsten, i böcker och filmer, musik och TV-serier och dagarna här i Tomelilla har fått mig att tänka på det där med inspiration.
Var man tar den ifrån och vilken roll den spelar i skapandet.

Jag brukar tänka att det inte är någon idé att vänta på inspirationen eftersom den redan väntar på dig. Väntar på att du faktiskt ska sätta dig ner och arbeta med texten. Att drabbas av den där intensiva skrivlusten som gör att man bara måste hem och skapa är lite som att hitta en fyrklöver. Roligt när det händer. Händer inte särskilt ofta.

Men att hitta en skrivrutin och sedan följa den, att försöka skriva regelbundet oavsett humör, behöver inte göra det mindre lustfyllt för det. Hur ofta sätter man sig inte med noll inspiration, eller "flow" som det ju också kallas, bara för att märka hur den liksom rinner till när man väl har satt igång.

Jazzarkivet, Tomelilla bibliotek Jazzarkivet, Tomelilla bibliotek

Jostein Gaarder skrev om det i sin filosofiroman "Sofies Värld” från 1991. Om hur det plötsligt känns som att alla dörrar är öppna och alla arkivlådor är utdragna. Det bara rinner på alldeles på egen hand - och vi kan hämta just de ord och bilder vi behöver. Det inträffar när vi har "lyft på locket" till det omedvetna. Det är det som kallas inspiration. När det känns som om det vi målar eller skriver kommer från någon annan än oss själva.

Själv har jag skrivit mer än någonsin här i Skåne. På caféet i Hasse & Tage-museet till att börja med. Tomelilla är största orten på Österlen och var deras och AB Svenska Ords centrum under 70- och 80-talen. Det var mycket för dem som jag valde att åka just hit. Har älskat deras filmer sedan jag var liten och såg ”Att angöra en brygga” och ”Mannen som slutade röka” för första gången.

Själva museet finns i tegelhuset intill. "Världens minsta filmmuseum" är inte större än en rymlig garderob och målat i en färgkaskad som skulle fått Willy Wonkas chokladfabrik att blekna i jämförelse. Museet var Hasse Alfredsons egen idé från början och alla deras filmer och produktioner har sin egen glasmonter därinne med stora affischer, filmklipp och ljudupptagningar. Med knallgula lådor att dra ut fyllda med rekvisita från "Ägget är löst." Med hemliga spakar och gräsgröna luckor med fotografier och manuskript från "Släpp fångarne loss, det är vår!"

Ystads Frivillige Bergnings-Corps Ystads Frivillige Bergnings-Corps

Ystad ligger bara tio minuter ifrån med tåg. Wallanders gamla trakter. Överhuvudtaget är detta filmernas stad med Skandinaviens största filmstudio och sin alldeles egna "Walk of Film."

Själv slutade det med att jag tog en stadsrundtur med Ystads Frivillige Bergnings-Corps. Det är Sveriges äldsta frivilliga brandkår vars knallröda veteranbrandbil tar dig både genom stan och historien.

Från Stortorget förbi hus byggda så tidigt som 1200-talet, förbi Klostret och genom Norra promenaden – parken med det sista som är kvar av den gamla vallgraven.

Klostret, Ystad Klostret, Ystad

Det är en vacker stad, Ystad, med sina låga hus i klara färger och smala gator och gränder med namn som Gåsegränd, Sommargatan, Tobaksgatan, Garvaregränd.

Tände ett ljus för min farmor i St:a Maria Kyrka och drog mig sen tillbaka till torget för att skriva igen.

Norra Promenaden, Ystad Norra Promenaden, Ystad

Jag skriver inte varje dag, sju dagar i veckan varje vecka. Jag skulle önska att jag kunde säga det även om det är sant att det sällan går en dag då jag varken skriver eller läser. För oavsett hur livet ser ut och vilka sorge- eller glädjeämnen det än för med sig, så är skrivandet något jag ständigt kommer tillbaka till. Något jag inte vill vara utan och förr eller senare börjar längta efter med eller utan kilovis av inspiration.

Det är konstigt egentligen. Det finns så många tradiga aspekter av skrivande. Det tar massor av tid och minst lika mycket energi, skapar tvivel, lovar inget, kräver mycket, tär på rygg och axlar, gör dig osocialare och med största sannolikhet få den som väljer att verkligen satsa på det, leva fattig som en kyrkråtta största delen av tiden.

Och ändå ger det där harvandet med ord en sådan skrivarglädje – i små doser och stora – att det blir värt alltsammans i alla fall.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln