Kritikern på axeln (Junibacken)

Sagotåget, Junibacken i Stockholm Sagotåget, Junibacken i Stockholm
Den första, starka konstupplevelsen jag kommer ihåg var från Mannaminne, friluftsmuseet i hjärtat av Höga Kusten.

Mannaminne är konstnären Anders Åbergs livsverk och värt en större lovsång än jag någonsin kan ge. Har hur många minnen som helst därifrån men vad jag särskilt kommer ihåg var deras miniatyrlandskap.

Ångermanland hade de byggt upp och jag försjönk i djup beundran och fascination över att få se skogar och sjöar, vägar och hus i fågelperspektiv. Nästan som när vi stod på Buskberget och såg ut över byn därhemma eller var uppe vid Rövargrottan ovanför Skuleskogen.

Den där fascinationen har hållit i sig så det var inte svårt att gilla Junibacken. För den som aldrig har varit där kan jag berätta att nej det ligger inte i Småland utan på Djurgården och är ett slags upplevelsecentrum eller barnmuseum. Inte bara över Astrid Lindgren utan också med nya utställningar årligen. Barbro Lindgren just nu.

Idén var Staffan Götestams från början. Han ville skapa ett interaktivt kulturhus kombinerat med teater för både stora och små. Invigt blev det den 8 juni 1996 och Sagotåget var det sista Astrid Lindgren skrev.

Jag hade älskat att få fara den turen som liten. Men fast jag är vuxen nu så gick det inte annat än att känna en rent barnslig fröjd över de där sanslöst fina sagomiljöerna. Från Madickens hus nere vid ån till Nangijalas gröna dal översnöad med körsbärsblom.

Ja, man kan ha tråkigare.

Berättelsen, mitt eget lilla skrälle, firar ett år nu i maj. Oftast är det roligt. Har en skrivarglädje stark nog att bränna ner en hel skog. Samtidigt är det lätt att känna igen sig i det George R.R. Martin en gång frågade Stephen King:

”How the fuck do you write so fast? You don’t ever have a day when you sit down there and it’s like constipation?”

Jag skrev fortare när jag var barn. Fortare och mer okritiskt. Första "romanen" blev klar innan 16-årsdan, ett år eller så innan jag fick min första novell publicerad. Fast "klar" är nog sanning med modifikation. Hade luddiga begrepp om redigeringsfasen när jag var 15 år.

Inger Edelfeldt säger om skrivprocessen att man ska ha som två gubbar sittande på axeln. En av dem är jättefull, han bara babblar och babblar och babblar om vad som helst och han får vilka idéer som helst. Den gubben kan man släppa lös när man först skriver en text. Sedan stoppar man honom i en låda någonstans och tar fram den andre gubben. Han är en elak skollärare, som säger: "Men det här är inte konsekvent! Där här är inte logiskt! Här är det för mycket."

För många går första utkastet helt enkelt ut på att få fram ett råmaterial som man kan arbeta med. Så tillåt dig själv att skriva precis vad som helst och hur mycket skit som helst. Skriv klart innan perfektionisten får börja dra dig i håret.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln