Där solen går ner i havet (Möja)

Vyn utanför Möjas museum Vyn utanför Möjas museum

Spenderade lunchen och större delen av gårdagskvällen med att skriva på Möjas Värdshus glasveranda men varje gång jag slog upp anteckningsboken var det i Höga Kusten jag var, där berättelsen utspelar sig.

Det är en annan sak jag gillar med skrivandet, en av många. Att var du än befinner dig i världen, hur gammal eller ung du än är så kan du återvända till den där särskilda platsen, särskilda tiden och det kan kännas precis så tydligt och hjärtenära som om du verkligen var där.

Jag är född i Gävle och har bott på en herrans massa ställen men när någon frågar var jag kommer ifrån så är svaret alltid detsamma, Ångermanland. För det är där jag har mitt hemma. Inte för att allt alltid har varit roligt och ljust där. Några av mina absolut sorgligaste minnen och upplevelser och det som har format mig mest har jag därifrån. Det är väl också därför jag alltid tycks återvända dit i mina berättelser.

Framemot kvällningen tog jag mig en cykeltur längs öns västra sida som jag inte hade hunnit med än, ända längst ut där havet bredde ut sig nedanför klipporna. Mesta tiden var jag ensam på vägen. Solen hade kommit fram till sist och det var bara jag och vägen. Inga ljud just annat än rasslet i aspar och björk och tall, knastret under däcken och min egen andhämtning.

Jag kan älska ensamheten ibland. Behöva den. Det hör ju till skrivandets natur också. Det är ett ensamgöra. Skriver du så måste du liksom gilla att umgås med dig själv. Känner folk som inte alls förstår det där men så är det för mig. Behöver få vara ensam ibland, med mina tankar.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln