När idéerna tittar fram (Vimmerby)

Uggleträdet (Sockerdricksträdet) på Näs Uggleträdet (Sockerdricksträdet) på Näs

Näs är som en liten plätt paradis där den ligger, så sluten i grönska och avskiljd från asfalt, bilvägar och bebyggelse. Astrid Lindgren talade om det som sin barndoms lekplats och man förstår att det måste ha varit roligt att vara en unge där.

Och roligt för oss med, att få se denna lilla bit av en svunnen tid och som har inspirerat till så många sagor och berättelser och karaktärer vi aldrig glömmer.

Himlen låg tung och blygrå och nya regnskurar föll lagom inpå det att vi torkat efter den förra men överallt kring hus och bodar var det lummigt och grönt med träd som välvde sig över alltsammans och det fanns så mycket att se.

Där var Snickarboa invid hönsgården och Sockerdricksträdet nere vid staketet. Och det röda boningshuset förstås där Astrid och hennes syskon lekte sicken blås och klängde omkring på möblerna utan att stöta golvet.

Ericssonbarnen kallade Näs för ”Bullerbyn” och det är väl egentligen den enda beskrivning som behövs.

Mina dagar här i Vimmerby har gått försvinnande fort. Lagom tills man börjat lära sig hitta är det dags att fara hem igen. Men roligt har det varit och skrivandet har fått sin tid. Sin solnedgångstid där på verandan.

Är nästan färdig med den första övergripande skissen på berättelsen nu. Sammanfattningar och synopsis skriver jag alltid för hand, sida vid sida med själva texten och alltid med styckena numrerade. På det viset får man liksom en Encyclopedia över sin egen story (vilket är guld värt sen när sidantalet börjar dra iväg.)

Och för varje anteckning blir berättelsen lite mer levande och karaktärerna lite tydligare i konturerna. Slutar aldrig att förvånas över hur berättelser tycks skapa sig själva. Stephen King brukar likna dem vid hittegods, fossil i marken, som det är författarens uppgift att blottlägga och ge utrymme att växa.

Och nog ligger det mycket sanning i det.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln