Det börjar och slutar med nyfikenhet (Vimmerby)

Astrid Lindgrens värld, Vimmerby Astrid Lindgrens värld, Vimmerby

I samma veva som jag bokade den här resan hade jag börjat brainstorma en helt ny berättelse. Jag säger ny men den hade legat och grott i huvudet på mig i nästan ett år. Det är så det brukar bli, åtminstone för mig. Ett frö till en idé slår rot i skallen och sedan lämnar den en inte ifred. Och det där fröet bara växer och får nya skott och nya grenar tills det blir så fullt därinne att det måste tas ner på papperet.

Jag höll på med något helt annat när jag fick den där idén. Plötsligt såg jag bara för mig tre unga människor i ett båthus. De var inte barn men inte riktigt vuxna heller och hade det gemensamt att de tyckte intensivt illa om varandra. De satt där tillsammans och pratade.

Jag tänkte inte så mycket på det där en tid, inte medvetet i alla fall, men bilden hängde kvar ändå. Fröet var planterat och med det kom frågorna, en efter en. Vilka var de där tre barna? Vad gjorde de i båthuset? Varför tyckte de så illa om varandra och varför var de över huvud taget tillsammans då?

För mig är skrivande nyfikenhet. Jag har ofta ett hum om början och slut; ibland är det bara en hoper scener som den jag nyss beskrev, men just det att aldrig riktigt veta på förhand hur det ska gå eller vilken riktning berättelsen och karaktärerna tar är för mig vad som gör hela skrivprocessen så spännande. I slutänden är det just nyfikenheten som driver mig, som gör att jag över huvud taget skriver och fortsätter att skriva även när det går trögt. Jag måste helt enkelt få veta hur det går.

Alltmedan jag plitar ner det här strilar regnet över Vimmerby. Men det får man nog finna sig i när vi hade det mest glödheta väder både igår och förrgår.

Kom med tåget i kvällningen och huvudet gick som en pendel fram och tillbaka mellan fönstren när vi for genom landskapet för Småland är precis så hjärtslitande vackert som folk säger att det är. Tjockt med lövskog och ett glitter av sjöar, klungor av rådjur och klungor med träd som låg där som öar i ett hav av uppodlad mark. Och sten, överallt sten, särskilt precis i utkanten av skogen och allt jag kunde tänka på var vilket fruktansvärt slit det måste ha varit när bönderna en gång tog upp de där stenarna.

Himlen var jättelik och mildblå när jag vaknade första morgonen här och redan tidigt spetade jag iväg till Astrid Lindgrens Värld så stor jag är. Där är fortfarande försäsong så det var inte alltförmycket folk ute trots nationaldag och allt.

Det var fint att få gå där mellan Astrid Lindgrens världar. Med kohagar och rövarskogar och körsbärsdalen och alla husen - som stora dockhus med små små fönster och små små dörrar där barnen kunde ränna in och ut som de ville.

De hade byggt upp Astrid Lindgrens eget Vimmerby också, så som det såg ut på 20-talet. ”Den lilla staden.” Det var nog min absoluta favorit.

Något eget skrivet blev det inte förrän till kvällen. Då var solen redan på väg ner och jag satte mig ute på verandan med anteckningsbok och penna och armar som lyste rosenröda av sommarens första solbränna.

Det är en trivsam stad, Vimmerby. Kyrkan har jag också hunnit se och Vimmerby Tidning och lite av varje på strosande promenader. Det börjar klarna nu även om vinden river i träden som är alldeles regnvåta. Så småningom blir det både torget och Näs. Tar med skrivarväskan, så får vi se vart det bär hän.

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln